Andreas Edwien har i sin kristendomskritik vid flera tillfallen ägnat sig åt Gudsbilden. Sakligt sett kunde han inte ha gjort ett bättre val. Ty uppfattningen av Gud är med natur nödvandighet centrum i den kristna tron. Den är den dominerande och strukturerande faktorn i trosläran.
lnte minst i sitt stora arbete «Idekampen i det bibelske gudsbilde» (1958) har Edwien sökt visa att Bibelns Gud inte är någon entydig storhet. Dels har det under tidens gång ägt rum en betydande «inomisraelitisk» utveckling av Gudsforeställningarna, dels har dessa mottagit inflytelser från «utomisraelitiska» religionsområden. Det är inte helt klart hur Edwien värderär dessa forhållanden i detalj. Tydligt är endast att utvecklingen och de frammande inflytelsema enligt hans mening har resulterat i en sammansatt, oen hetlig Gudsbild, som – for att citera hans Credoartikel – består «av et kompleks av ideer og forestillinger».
Ingen sakkunnig person torde vilja besttida att det har skett en utveckling i tänkandet om Gud, ett fenomen som kan avläsas i de bibliska skrifterna. Lika litet torde någon insiktsfull människa vara beredd att förneka att den bibliska traditionen har motagit impulser från frammande kultur och religionsområden. Har kan Edwien rakna med att få betydande medhåll, även om ytterst få torde vilja gå god for hans egen rekonstruktion av den idehistoriska utvecklingen. Den kritiska punkten är hans konklusion om den oenhetliga Gudsbilden. Denna är diskutabel, for att inta saga felaktig.
Ty trots att det bibliska tänkandet har genomgått en mångförgrenad utveckling och mottagit frammande impulser, är det beharskat av ett centrum. Så är det brokiga gamaltestamentliga trosinnehållet på alla sina stadier bestämt och praglat av Jahvetron, tron på den egne Guden som skapelsens och forbundets (frälsningens) Gud. Denna Jahvetro formådde också att i sig uppta frammande element och omsmälta dessa till naturliga bestandsdelär i den samlade gammaltestamentliga trosskådningen. I NT möter vi ett likartad förhållande. Tron på Israels Gud är en sjalvklär förutsattning. Men inetresset är främfor allt koncentrerat til hans avgörande frälsningsgärning i Kristus. Därmed kommer Kristustron att stå i förgrunden. Det nytestamentliga budskapet är i alla sina varierande utformningär behärskat av tron på Jesus Kristus som frälsare och herre. Ut från denna fundamentale tro kan urkristendomen ta också frammande tankegods i sin tjanst «och lägga den under Kristi lydnad» (2 kor 10:5). Trots variationsrikedomen i NT är dess olika delar sammanhållna till en organisk enhet genom detta allt behärskande centrum, Kristentron, tron på Jesus Kristus såsom den genom vilken fädernas Gud utfört sin definitiva frälsningsgärning.
Dårmed har vi vidrört en fråga som är av största betydelse för Gudsbillden, nämligen spörsmålet om hur Jahvetro och Kristustro förhåller si till varandra. Detta är också Andreas Edwiens problem. For honom är, som vi har antytt, den gammaltestamentliga tron oenhetlig. Man kunde derfor vänta att han skulle betrakta Jesus och urkyrkans Kristustro som komplicerande moment, som tillägg som ytterligare forverrade spänningen i Gudsbilden.
Överraskande nog argumenterar Edwien nastan genomgående på motsatt vis. Åtminstone vad Jesus själv angår. Jesus representerar ingenting nytt. Varken i sin förkunnelse eller sitt uppträdande. Han åstadkommer inget «brudd» i de idehistoriska sammanhangen, än mindre på de naturliga ordningarnas område. I stället framstår han i sin gärning och forkunnelse som den naturliga kulminationspunkten i en lång idehistorisk utveckling. Når Jesus på detta sätt blir reducerad till en normal idehistorisk utveclingsprodukt kan han inte heller utgöra något «störande» inslag i Gudsbilden. Han är en helt immanent foreteelse.
Mycket vore att säga om denna reduktion av Jesu person och gärning. Men det mesta får anstå till ett senare tillfälle. Låt mig här bara knyta några reflexioner till Edwiens påstående om att Jesus inte åstadkommer något «brudd» i de idehistoriska sammanhangen, vilket i realiteten måste innebära att han inte bringar något principiellt nytt vad Gudsbilden betraffär.
Naturligvis är det inte min avsikt att bestrida att det råder en klar kontinuitet mellan GT och judendomen på ene sidan och Jesus och urkristendommen på den andra. Tvärtom. Jesus levde i Skriften, inspirerades och styrdes av den. Ett studium av hans förkunnelse låter oss forstå att han såg på sig själv som alla löftens uppfyllelse. En granskning av hans etiska undervisning avsløjar att den i allt väsentlig är baserad på GT. På liknande sätt förhöld sig urkyrkan till GT. Man såg Jesu liv och gärning i Skriftens ljus. Och man hämtade vägledning och tröst ur Skriftens bud och toften. Kontinuiteten är alltså klar vell, nastan overväldigande. Andå är det fundamentalt felaktigt att påstå att Jesus och urkyrkans Kristustro inte representerar något nytt i fråga om. Gudsbilden.
Det nya kom till synes redan i Jesu Guds-rikes-förkunnelse. Den riktade sig till alla frälsningsbehövande, utan hensyn til de kvalifikationskrav som lag och tradition ansågs foreskriva. I själva verket innebär detta villkorslösa frälsningserbjudande en sprängning av allt vad lag- och gärningsfromhet heter. Jesu frälsningsförkunnelse avslöjade att Gud älskar just ovärdiga, syndare, fiender. Den var en demonstration av Guds kärlek och frälsningsvilja, som innebär något nytt. Den uppenbarade att Gud var villig att frälsa människor oberoende av deras förmåga att uppfylla lagen. Detta var en insikt, som inganlunda framstod som en naturlig slutpunkt i den religiøsa traditionens utveckling. Jesu korsdød kan segas vara den yttersta manifestationen av denna gudomliga kärlek. Men den är något oändligt mer än en demonstration. Jesu död på Golgata är framfor allt den gudomliga kärlekens självoffer, den gärning som gör det möjligt för bortkomna, gudsfientliga, skuldtyngda människor att vinna evig fräIsning. Att Gud på detta sätt offrär något av sig själv – med bibliskt språkbruk sin Son – for att frälsa sin mänsklighet innebär något radikalt nytt. Vi står här inför ingenting mindre an den avgörande fasen i hans självuppenbarelse for människor.
Urkristendomen levde i förvissningen om att något nytt och avgörande hade intraffat. Man var medveten om att leva i en ny tidsålder. Dette återspeglas i urkyrkans Kristusförkunnelse i alla dess varierande utformingar. Grunden till denna förvissning var, att Gud genom Kristus hade uppenbarat sin kärlek och utfört en kärlekens offer gärning till människors basta. Därmed hade han också på ett definitivt sätt avslöjat sitt väsen, vidgat manniskors kännedom om honom och radikalt berikat deras Gudsbild. Den Gud som Israel och kyrkan stod i gemenskap med hade visat sig vara idel kärlek (!Joh 4:8).
Professor Edvin Lärsson ‘underviser i Det Nye Testamente ved Menighetsfakultetet. Hans doktoravhandling er «Christus als Värbild».
Leave a Reply